Karina

Äntligen känner jag att orken kommit tillbaka fullt ut!! 

Var och hälsade på min syster som låg på KK i Gbg och utan att fundera tog jag tag i trapporna... tänkte att det bara var en våning upp till vårdavd. men tji fick jag... det var tre våningar (6 trappor) och jag halvsprang upp utan att bli trött i kroppen... visserligen flåsade jag som en tok men det är ju bara konditionen... Såååå skönt att kroppen inte skrek i självförsvar iaf.

Mina sår i "storärret" anser jag vara helt läkta nu... Har lite eksemliknande fläckar efter plåsterallergin men det är ju bara att smörja, smörja, smörja så försvinner de såsmåningom...

Men håret då... suck... har nästan tappat allt mitt förut så tjocka hår. Kan inte längre gå ut utan nåt på huvudet. Tur att "gubbkepsar" är inne!! Har köpt 2 jätteläckra på KappAhl. Problemet blir ju när jag ska göra fältstudier och praktik på sjukhuset... Då får man ju inte ha keps på sig av hygienskäl... Får väl låna en sån där huvudduk o låtsas vara muslim eller nåt... Ska kolla upp om man kan få ha "vanliga" huvudsjalar istället... Jag menar hur gör de kvinnor som får cytostatika och tappar håret om de jobbar på sjukhus?

Jaja... det är inte dags för det riktigt än...

Har också börjat kolla upp hur det går med min köplacering på plastiken... Ska ju få en bröstrekonstruktion så fort jag kommer ner i 80 kg. Har bara ca 14 kg kvar och vill ju inte att väntan ska bli för lång när jag väl är där... Fyyy f**n va gott att få slippa bröstprotesen!!! Den börjar dessutom bli alldeles för stor så jag behöver ta kontakt med otropedtekniska för att få en ny lite mindre... Även nya bhar behövs!!

Kram alla glada o hoppas ni mår lika bra som jag!!

Tänkte jag skulle berätta lite om mina äventyr i somras i samband med min överviktoperation...

Så här gick det till (iallafall det jag kan minnas med lite hjälp från journalen)

Kvällen den 28:e maj får jag äntligen duscha med det fantastiska medlet Descutan! Jo, jag säger äntligen för jag har längtat så efter den här dagen. Den 29:e maj 7.30 ska jag vara på sjukhuset för att ta blodprover innan jag ska vara på avdelningen kl 8.00.

Uppe på avdelningen får jag och maken sitta en stund i "väntrummet" innan det är dags för mitt mottagningssamtal med sjuksköterskan.

När jag träffar henne kl 9 ungefär så får jag veta att det tyvärr inte finns nåt rum till mig än men att de tänker rulla in min säng i ett av läkarrummen och att jag kan få vänta där till det är dags för op. Jag ska opas som nr 2 och borde bli nerrullad till op nån gång vid lunch.

Vid ungefär 17.30 är open över och läkaren tycker att allt gått bra. Jag sover dock fortfarande.

Jag får sova över natt på IVA och allt verkar ok men jag har väldigt ont. Jag får inte dricka nåt trots att jag är väldigt törstig - Tack gode gud för dessa tussar som man får fukta munnen med!!

Den 30:e maj får jag åka upp på avdelningen och träffa sjukgymnasten som får upp mig på fötterna. Har ganska ont.

Vid lunch bär det av ner på röntgen och jag får dricka sån där vidrig kontrastvätska. Och sen kommer jag tillbaka till avdelningen.

Ca kl. 13 får vi besked från röntgen om att jag har ett läckage och måste opas igen.

Kl 20.00 är omopen klar och trots en del letande och provtryckande av skarvar så har de äntligen fått tätt. Det visade sig att jag hade en glipa på ca 1 cm mellan nya lilla magsäcksfickan och tunntarmen.

Blir inrullad till IVA.

Nu följer några luddiga dagar... Jag vet att jag har ganska ont och känner mig uppblåst och svullen. Maken kommer så ofta han kan men barnen vill jag inte träffa. Vill inte att de ska se sin mamma på det här viset. Vill inte skrämma dem. Mår mycket illa till och från och är rädd och ängslig. Flyttar ändå upp på avdelningen.

Enligt journalen mår jag ganska illa och ulkar upp slem... Får börja smaka på lite vatten men får upp det igen...

Efter någon dag på avdelningen ger jag upp och bara skriker att jag inte orkar mer... Mår piss!!

Har ont i hela magen och sjuksköterskan försöker med alla knep hon kan att lindra smärtan - varma handdukar på magen, smärtstillande medel osv. men inget hjälper mer än en kort stund. Blir nerkörd till IVA igen för att där kan de ge mig bättre smärtlindring. Funkar hyfsat men bara korta stunder. Sover bara när jag precis fått smärtlindring. Men när jag är smärt"fri" kan jag t.o.m. gå uppe en liten stund och sitta i fåtöljen.

Magen vägrar att komma igång. Väntar spänt på koliken alla pratat om men magen är tyst. Börjar rapa en hel del. Jag känner mig också svullen och drar mig till minnes en historia på viktop om en kille som fått "stora magsäcken" vätskefylld och behövt tömma den. Tror inte jag säger nåt till vårdpersonalen och ingen reagerar eller misstänker nåt liknande.

Den 4:e juni får jag börja dricka väääldigt försiktigt men kräks upp allt och mår väldigt illa. Läkarna misstänker nytt läckage. De vill att jag ska göra ny röntgen. Rtg visar inget läckage.

Har fortfarande stora problem med smärta. Ger mig tusan på att magen ska komma igång och är uppe och går mycket med stöd av maken och gåstol. Börjar få feber. Ska detta aldrig ta slut. Känner mig uppgiven och det känns som om jag inte orkar så mycket mer snart. När ska det vända liksom?

Nu börjar det bli riktigt jobbigt! Det blir allt svårare att andas eftersom magen trycker på uppåt. Torr i munnen eftersom jag fastar. Får suga på lite is.

6:e juni. 13.30 Sitter uppe i fåtöljen och pratar med en sköterska. Jag har bett henne stanna hos mig eftersom jag av någon anledning inte vågar vara själv. Vet inte varför. Efter ca 20 minuters samtal känner jag att mitt ärr på magen inte orkar hålla emot längre och massor med gallgrön vätska väller ut över hela magen och fåtöljen. HJÄLP!!!

14.00 Nersövd och omop inleds. Ca 3 liter gallfärgad vätska får sugas ut ur buken och det visar sig att det har blivit ett litet hål i "sömmen" där de delade magsäcken pga. för högt tryck i "gamla magsäcken"

Efter open blir jag inte väckt utan ligger "nersövd" i respirator. Enligt journalen är jag kontaktbar och följer uppmaningar men detta har jag inget som helst minne av.

Vid 20-tiden den 7:e juni upptäcks att det kommit mer gallfärgad vätska i ett av dränagen på magen och jag rullas in på op igen. Nu öppnas jag för 4:e gången. Denna gången ser de att det läcker lite i samma stygnrad som tidigare och sätter därför ännu fler stygn för att få riktigt tätt. Läkaren sätter också ett drän från stormagen för att avlasta.

13.30 ca den 8:e juni kopplar de loss mig från respiratorn och jag andas själv dock med mycket syrgas.

Tycker det är jobbigt att andas. Det liksom bubblar och väser i bröstkorgen på vänster sida. Får reda på att jag har vätska i lungan och får börja använda CPAP för att hjälpa lungan läka sig själv.

Har hög feber. Varje gång maken kommer får han bada mig med isvatten och jag får in en fläkt för att få svalka.

Börjat få panikångest.

9-10:e juni går. Sitter lite på sängkanten ibland. Har svårt att röra mig.

11:e juni. Magen ger ljud ifrån sig. Trodde aldrig jag skulle bli så lycklig över magknip.

Får börja suga på isbitar. Är fruktansvärt törstig. Har även duschat idag. Jobbigt men lite skönt också.

Nätterna är fortfarande hemska. Alla tankar kommer. Vad har jag gjort? Ångrar mig bittert.

12:e juni. Varit på röntgen igen. Ser bra ut. Lite vätska kvar i vänster lunga men är i huvudsak bättre även där. Har fortfarande feber. I samband med lite fixande i sängen så fastnar ett av mina drän mellan sköterskan och sängen och rycks nästan ut. Läkare kommer och konstaterar att det inte gör något då det nästan inte kommit nåt i dränet ändå de senaste dagarna. Han tar bort dränet helt. Jippie, en slang mindre!! Bara 4 kvar.

14:e juni. Får flytta upp till avdelningen igen. Får eget rum.

Tränar lite med hjälp av sjukgymnast. Den 15: juni får jag prata med kuratorn eftersom jag har svår ångest. Är mycket ledsen. Nätterna är värst. Nästan som nattskräcken då man var barn. Bara det att detta är i vaket tillstånd. Vill inget hellre än att få sova en hel natt men kan inte. Har fortfarande mycket feber.

16:e juni. Det har visat sig på röntgen att jag har en liten rest vätska kvar i magen. Vätskan kan orsaka febern. Jag blir kraftigt nerdrogad, dock inte sövd och gyn.läkaren går in via de nedre regionerna för att med spruta suga ut vätskeansamlingen som gömmer sig bakom livmodern.

17:e juni går. Har ont och mycket ångest.

18:e juni. Uppe och går en sväng på rummet , tränar också lite med lätta hantlar i sängen. Jag har sedan igår fått lov att dricka vatten. Är konstant törstig. Har fått i mig ca 2 liter vatten det senaste dygnet så sköterskan börjar bromsa lite. Vid omläggning ser vi att det läcker från opärret och en läkare kallas in. Han klipper upp några stygn och sköljer rent. Nu får jag ha ett hål där som får läka ut av sig själv. CVK:n tas bort

19 - 20:e går. Har ingen feber men ont. Men mår en anings bättre.

21:e juni. Idag kopplas ryggbedövningen bort. Ett mycket bra tecken på att smärtan börjar ge med sig. Efter träning med sjukgymnasten idag kunde jag äntligen gråta! Med tårar! Har väl varit i någon sorts chock innan eftersom jag inte kunnat grina innan.

22:e juni. Blir av med katetern. Får kissa själv. Mysko känsla när man inte fått kissa på 3 veckor.

25:e juni. Får åka hem på dagpermis. Läskigt men skönt. Har dock under tiden på sjukhus fått trycksår i baken. Kan inte sitta utan får ligga ner hela tiden hemma. Förutom de promenader jag och maken tar runt huset.

27:e juni. Ska hem på nattpermis idag.

29:e juni. Hem över helgen. Går allt som det ska blir jag utskriven den 2:e juli.

Dagarna som följer är pestiga. Jag orkar inget. Är mycket deppig och en pest för min omgivning. Distriktsköterskan kommer varje dag för att lägga om mina sår på magen.

25:e juli återbesök på sjukhuset. Har gått ner en del. Läkaren tar bort de sista två dränageslangarna. Yes!! Äntligen är den sista resten av sjukhuset ute ur kroppen.

Idag mår jag jättebra. Har tappat ca 20 kg sen open och allt funkar som det ska. Har en liiiten sårrest kvar i ärret men det ska förhoppningsvis vara läkt om ett par veckor.

Stoor eloge till dig som orkat läsa ända hit!!

Kram

Karina

Nu är hjärnan som mos vill jag bara meddela....

Suttit och pluggat sen 7.30 imorse. Bara gjort små korta raster för att äta... Trött, trött, trött... Meeen gla´ !!!

Känner att jag nog måste ge upp för idag även om jag har lite kvar inför redovisningen i morgon... Tur man börjar 14.00 då   ;)

Maten går sisådär... tror jag äter för lite... inte bra eller!? Vikten har stått still ett tag nu o det känns ju lite trist även om jag vet att jag bara har en platå... Jag vill ner mer NU!... He he!

Pussar